Mattias Lundberg

Mattias Lundberg

Mattias Lundberg är FD i musikvetenskap och forskarassistent vid institutionen för musikvetenskap på Uppsala Universitet, samt tidigare raritetsarkivare på Musik- och teaterbiblioteket i Stockholm. Han är specialiserad i liturgimusik och musikanalys, och har en kantorsexamen.

Essä

Ny liturgi

Mattias Lundberg

Nummer 2, publicerad 18 december 2012

Musiken i förslaget för ny handbok är betydelsebärande praktik. Mattias Lundberg har studerat förslaget och anar en vilja hos författarna att själva få lägga en liten sten till det historiskt framväxta liturgibygget. Frågor väcks om nutidens förhållande till traditionen, hur valet av tonsättare gått till, och om förslaget inte lika gärna hade kunnat ges ut som en alternativ samling mässmusik utan att kanoniseras formellt.

"Suprematism" av Kazimir Malevich

”Suprematism” av Kazimir Malevich

Den första advent 2012 påbörjades officiellt den utvärdering av det nya Kyrkohandboksförslaget som kommer att pågå i en mängd församlingar under innevarande kyrkoår. Detta angår naturligtvis alla medlemmar och gudstjänstbesökare (grupper som inte självklart sammanfaller) i Svenska kyrkan. Ingen levande musik i Sverige klingar så ofta i så mångas närvaro som Svenska kyrkans liturgiska musik, då mellan 15 och 20 miljoner kyrkobesök brukar noteras i landet under ett kyrkoår. Kraven på de texter och den musik som stadfästs genom en kyrkohandbok bör vara högt ställda – de utgör betydelsebärande praktik, alltså handlingar (sång, läsning, rituell kroppsrörelse) enhetligt utförda av individer i ett historiskt och världsomspännande kollektiv, varför alla berörda själva bör sätta sig in i förslaget, och bilda sig en uppfattning om dess konsekvenser och möjliga revisionsbehov under och efter remisstiden.

Jag uttalar mig i det följande främst om musiken i handboksförslaget såsom det föreligger i tryckt form om tre volymer (Svenska kyrkans utredningar 2012:2), samt publicerat på Svenska kyrkans webbplats, i medvetenhet om att det även finns en internetresurs för agendaredigering där vissa specifika önskemål rörande ortografi och grafisk utformning tillmötesgåtts, och att detta verktyg säkert kommer att erbjuda kontinuerliga revisioner under remissåret 2013.11. Allt material finns att ladda ner på Svenska kyrkans hemsida.

Kyrkohandboksförslaget har redan diskuterats i en rad kyrkliga och musikaliska sammanhang, med olika infallsvinklar och ibland förvånande diskussioner. Ragnar Håkanson tecknar en bild av att stora delar av personal och lekmän ute i kyrkan saknar intresse och engagemang för frågan om en ny kyrkohandbok (”Nån ordning måste det ju vara – reflektioner kring kyrkohandboken” Kyrkomusikernas Tidning, oktober 2012). Aktiviteter i sociala medier ger dock en helt annan bild: en mycket dynamisk ”diskussionsgrupp om kyrkohandboksförslaget” på Facebook har fler än 3 400 medlemmar, varav många namnkunniga musiker och teologer samt en stor liturgiintresserad allmänhet. Här diskuteras redan i tusentals inlägg allt från förslagets pastoralteologiska grundvalar till praktiska detaljer och konkreta musikaliska lösningar och alternativ. Diskussionerna lär inte svalna under remissåret.

En dagsaktuell prägel

Om man som tankeexperiment föreställer sig att varje generation kristna för att få behålla, och till framtiden överlämna, sina religionsyttringar skulle vara tvungna att agera som om all dokumentationsmöjlighet saknades (en situation som i vissa avseenden var realitet under senantik och tidig medeltid) så skulle detta på liturgiområdet innebära att försiktiga och organicistiska principer fick råda. Detta inte av starka inre övertygelser hos individerna, utan av kollektiv ovilja att förlora det man fått överta och förvalta.

Nu är inte situationen sådan idag; vi kan nog utgå från att man i framtiden kommer att kunna veta något, eller rent av mycket, om hur vi firade gudstjänst.

Om man i stället tänker sig samma förhållningssätt till levande praxis, den ovan omtalade betydelsebärande praktiken, blir läget ett annat. Då får man fråga sig: ”vad i vår liturgi är vi tacksamma över att ha fått som betydelsebärande praktik, och vad vill vi på samma sätt att morgondagens kyrka ska förstå och ta till sig av traditionen?”. Detta förhållningssätt, tillämpat med moderation, utgör potent antidot mot generationsströmningar av den typ där strävan efter att åstadkomma något eget, eller att sätta en dagsaktuell prägel på det som levande tradition erbjuder, upphöjs till självändamål. Av detta skäl kan man möjligen säga att arbetet med detta handboksförslag (vilket i vissa stycken bygger på ett som tidigare dragits tillbaka, se Svenska kyrkans utredningar 2000:1-3) är något forcerat.

Just en vilja att själv få lägga någon liten sten till det historiskt framväxta liturgibygget kan anas i handboksförslagets terminologi, exempelvis benämningen ”Kristusrop” för ”Kyrie”. Här sker alltså en inbördes förskjutning mellan” Kyrie” och ”Christe”. Måhända är detta ett försök att tona ner begreppet ”Herre”, till vilken förmodan ändringen i några av de nyare salutationerna ger berättigad anledning: ”Kristus [snarare än Herren, ”Dominum”] är mitt ibland oss”. Men Kyriet kallas ju som det gör för att ”Kyrie” är det första som sjungs, inte för att ”Christus” skulle vara mindre viktigt. Det egentliga ”Kristusropet” kommer ju därefter och inramas av två ”Herrerop”, ”Kyrie eleison – Christe eleison – Kyrie eleison”, varför denna terminologi riskerar att göra Mässans moment mer svårförståeliga för en ovan kyrkobesökare.

Ett av Kristusropen i handboksförslaget är Ionasången ”Möt mig nu som den jag är” – det är oklart för undertecknad hur detta kan ses som en parafras på Kyrietexten, den skulle passa bättre som fakultativt (icke-obligatoriskt) element före eller efter överlämningsdelen av Mässan.

“Här skulle krävas en genomlysning av processen: har B- och D-serierna skrivits på spekulation och antagit av arbetsgruppen, eller har de beställts som kommissioner av arbetsgruppen (och varför har man då vänt sig just till dessa upphovspersoner)?”

Det finns två fundamentala frågor att ta ställning till i beaktandet av förslaget: (i) varför behöver vi en ny kyrkohandbok så snart efter den förra (1986)?, och (ii) vilken status har denna handbok i förhållande till de alternativa samlingar mässmusik som i stadig ström ges ut och som ofta kommer till utbredd användning under kortare eller längre perioder?

Den första frågan är svår att tydligt besvara eftersom arbetsgruppen bakom förslaget i kommentarsvolymen återkommande betonar att detta ska ses som förslag, implicerande att alternativa ordningar har i det närmaste samma status som de här föreslagna (detta, får man förmoda, även efter antagandet av handboksförslaget om så skulle ske).

Frågan är alltså om detta ens ska betraktas som en kyrkohandbok i samma betydelse av ordet som handböckerna från 1541, 1614, 1693, 1811, 1894, 1917, 1942 och 1986.

Detta leder över till den andra frågan, eftersom de olika musikserierna i förslaget (A-E) har väldigt olika tillkomsthistoria. Serie A är i stora delar en reviderad version av HB86. Serie B och D är skrivna av enskilda upphovsmän (Fredrik Sixten respektive Karin Runow). Här skulle krävas en genomlysning av processen: har B- och D-serierna skrivits på spekulation och antagit av arbetsgruppen, eller har de beställts som kommissioner av arbetsgruppen (och varför har man då vänt sig just till dessa upphovspersoner)?

Här ges inte utrymme att detaljkommentera musikserierna B och D. Sixtens serie är i stil och form i linje med skandinavisk-luthersk kyrkotonsättartradition såsom denna växt fram under 1900-talet (Hovland, Kverno, Nystedt et al, men sällan på samma konstnärliga nivå som dessa tonsättares musik). Många av melodierna här verkar instrumentalt snarare än vokalt koncipierade, med harmoniskt-intervalliska figurer som kan vara svårsjungna för både präst och församling. Runows serie innehåller melodier och satser av en typ som återigen aktualiserar fråga (ii) ovan, då det finns väldigt mycket liknande material ute i landets församlingar på annat håll.

Om detta är en kyrkohandbok i samma mening som tidigare handböcker så utgör detta ett grästoppsförslag (en uniform serie skriven ’för vanliga kantorer’) i stället för ett gräsrotsförslag (en serie med redaktionellt urvald musik skriven ’av vanliga kantorer’). Ett specifikt liturgiskt material bland många likartade i landet har valts ut och getts officiell legitimitet.

Här måste man också fråga sig om presentationsformen av Runows serie i musikvolymen är den bästa – nog hade ett enkelt melodisystem med ackordanalys varit ett bättre alternativ, som samtidigt också signalerat att detta är musik som lämpar sig bättre för piano eller ensemble än för orgel? Både Sixten och Runow uppvisar bitvis den märkliga blandform som blivit svenskkyrklig tradition: harmoniskt tydligt baserat på afro-amerikanska idiom, men med kvartsförhållningar och plagala kadenser som en slags stilistisk garant för ’kyrklig ton’.

Runows ”Gloria” (Lovsången 8), s. 192 i musikvolymen, verkar pianomässigt snarare än vokalt koncipierad, tycker skribenten.

Musikserie C och E är sammansatta av musik som redan funnit bred användning på många håll. Här kunde i kommentarsvolymen tillfogats att det är en väldig skillnad på att använda något som komplement till rådande kyrkohandbok och att ge det status av kyrkohandbok, speciellt när funktionen förändrats (såsom fallet i ”Möt mig nu som den jag är”).

Ett sursum corda i serie C illustrerar flera av de märkligheter som möter i just denna serie. Melodin av Birgitta Malmquist är till de första tretton tonerna identisk med en befintlig Agnus Dei-melodi (Gordon Rock) – en slående intertext, med stark potential för en form- och gestbildande effekt mellan lovsägelsens inledning och kommunionen, då detta Agnus Dei också ingår i serie C. Man har här också en ny översättning av ”sursum corda”, där ”upplyft era hjärtan till” blivit ”öppna era hjärtan för”.

Detta kan knappast klassas blott som en ny språklig variant, utan antingen som en specifik teologisk projektion, eller till och med en omtextning. ”Att öppna sitt hjärta för Gud” är en vanlig metafor exempelvis inför bön, men det signalerar något helt annat än att ”upplyfta sitt hjärta till Gud”. I det senare finns ett element av agens eller aktivitet, där det förra är passivt.

Oavsett om det aktiva tolkas som offerhandling (att lyfta fram sitt hjärta helt till Guds nåd), som utrannsakan (att lämna allt för att låta sitt hjärta prövas av Gud) eller till och med att låta sitt hjärta förstoras av Guds storhet, så är det en stark intentionalistisk akt av individen, vilken förstärks av det liturgiska bruket att resa sig upp vid ordens sjungande. Denna handling försvagas alltså som betydelsebärande element av det passiva begreppet, och riskerar att framstå som irrelevant (man kan lika gärna sitta ner).

Musiken i Malmquists sättning övergår vid prästens gratias agamus (”tacka Herren” i den ena textversionen, ”låt oss tacka Herren” i den andra) till varianttonarten – från c-moll till C-dur utan modulation. Denna harmoniska effekt står naturligtvis inte i traditionsförhållande till allmän äldre kyrkomusikalisk estetik, men det är ju inte alls något konstigt med det, eftersom serie C är avsedd som ett förnyat tonspråk. Frågan är dock om det inte är än mer främmande för den som har sina estetiska ideal uteslutande från vår tids populärkultur. Om något, låter det som en passage ur en Schubert-Lied (utan övriga stilistiska jämförelser), alltså någonting lika exotiskt för den allmänkyrkliga estetiken (såsom denna ganska strikt kan definieras i levande historisk praxis) som för populärkulturens nuvarande stilidiom – alltså inte ”i allmänkyrklig tradition” som det sägs om musikserie C i kommentarsbandet till förslaget.

Tradition och nyfikenhet är inte poler

Överlag frångår de nykomponerade inslagen ofta kantillationspraxis (det vill säga rytmiskt fri recitation på angivna tonhöjder) för icke strofiska texter och ersätter exempelvis prefationer med satser i mensurerad rytm. Detta kan ge stora problem, vilket illustreras av flera passager i prefationerna i serie C. Där finner man exempelvis ”li-dan-dets” i trokeisk meter (så att ”dets” faller på betonad stavelse), samt att man ibland behöver ta till sextondelar för att samla ihop stavelser (exv. ”och med hela den”) inför nästa betonade taktdel. Detta är olyckligt, eftersom melodierna (Malmquists, bearbetade av Jörgen Ralphsson) gjort sig väl i kantillerad form. Varför denna ovilja till fri kantillation?

Handboksförslaget uttrycker återkommande ett stort förtroende för enskilda församlingars förmåga att avgöra hur Mässan ska firas. Detta vore inte ett problem om inte så många element i mässordningen listats som fakultativa (vilket innebär att de kan utelämnas). Faktum är att man utan att göra våld på de valmöjligheter som förslaget erbjuder kan hamna i vad som framstår som historiskt och ekumeniskt högst märkliga ordningar (detta alltså trots att man tagit bort de olika ordningarna för veckomässa, söndagsgudstjänst och liknande från HB86). Eftersom texterna enligt kommentarerna kan kombineras enligt smörgåsbordsmodell (och inte efter fasta kombinationer) kommer igenkänningen mellan gudstjänster i olika församlingar i Svenska kyrkan vara betydligt mindre än vad vi varit vana vid från HB42 och HB86.

Håkanson skriver i ovan refererade artikel mycket förståndigt att kyrkans liturgiska dokument befinner sig ”i spänningsfältet mellan värnande om traditionen och en lyhördhet mot det som man tror når de människor som man förmodar skulle vilja komma till gudstjänsten, om bara gudstjänsten var annorlunda”. Man kan nog med visst fog säga att personer på administrativt starka positioner inom Svenska kyrkans pågående liturgi- och musikarbete sedan upplösningen av kommittéerna för PsB86 och HB86 lagt tyngdpunkten på vad man uppfattar som den senare spänningspolen. Jag och många andra som på heltid sysslar med liturgins och musikens historia är av uppfattningen att detta spänningsfält inte alls är polärt, och att det rent av finns ett stort sammanfall mellan värnande av traditionen och det som skulle kunna få uteblivna nattvardsgäster att infinna sig.

Det är betecknande att de eftersträvansvärda begreppen alltid är negativt formulerade – se dokumentet Teologiska grundprinciper för arbetet i 2006 års kyrkohandboksgrupp: ”växande behov av liturgiska sånger med annan musikalisk grundton” samt delvis även projektet ”Glad, Enkel och Folklig Gudstjänstmusik” (även detta återkallat efter remiss, men nu alltså åter på tapeten). Detta är ett slags negerad ritual och estetik, alltid i förhållande till något som man tar för givet, men som endast överlevt på grund av att man i tidigare kyrkohandböcker aktivt utvalt det på nytt.

En kil mellan gudstjänst och konsertliv

Spänningen mellan tradition och förnyelse kan enklast belysas med hur man förhåller sig till det urval ur rådande handbok (1986) som utgör musikserie A i förslaget. ”Allena Gud i himmelrik” som Laudamus (i många svenska kyrkohandböcker sedan 1614, så även 1986) har utmönstrats.

Här slår handboksförslaget in en kil mellan den liturgiska musiken och den historiska repertoar som varje vecka ljuder i våra kyrkor. De kyrkobesökare som levde under 1986 års handbok kunde höra Decius-koralen (”Allein Gott in der Höh’ sei Ehr’”) i sättningar av Walter, Schütz, Bach, Telemann, Distler med flera och känna igen detta som sin liturgiska musik. Så kommer det alltså inte fortsättningsvis vara om detta handboksförslag antas.

Då relationen mellan det liturgiska och det konsertanta i dagens svenska kyrkomusik redan anses vara ett spänningsfält är det alltid väldigt olyckligt när de element som förenar de två utesluts ur gudstjänstordningen.

Det ofta återkommande påpekandet att det står var och en församling fritt att använda alternativ som inte upptas i handboken är dubbelt problematiskt: dels innebär det att handboken därmed inte är en handbok, samtidigt som den sätter den sista ”riktiga” handboken (1986) ur spel, dels så kommer stressade och mindre erfarna präster och musiker i första hand naturligen vända sig till det senast antagna förslaget (oavsett dess status som handbok), snarare än att göra jobbet själva en gång till.

Sammanfattningsvis kan kyrkohandboksförslaget beskrivas som en mindre lyckad nyutgåva av HB86 med tillagda alternativförslag ordnade efter fyra serier. Det finns en stor risk att de fyra serierna B-E inom en snar framtid komma att framstå som väldigt tidsbundna, långt mer så än de två senaste kyrkohandböckerna. Nu är det hela alltså ute på remiss. Den avgörande frågan för svenska kyrkans liturgiska liv under de närmaste 50-100 åren blir inte vilka synpunkter som kommer in under remissåret, utan hur referensgrupp, expertgrupp och kyrkostyrelse ställer sig till dessa synpunkter.

 

 

 

Skriv ut