Du måste vara inloggad för att kunna läsa den här artikeln. Vill du börja prenumerera på Tidskriften Evangelium? Kontakta prenumerationsservice på pren@tidskriftenevangelium.se.

Som formuleras i det välskrivna texthäftet är denna CD-inspelning en dokumentation av en närmare 70-årig tradition i S:t Jacobs kyrka. Denna inleddes av Set Svanholm 1945 och när Eric Ericson tillträdde kantorstjänsten fyra år senare fortsatte traditionen. Verket framfördes inte mindre än 17 gånger under Ericsons 25 år som kantor i S:t Jacobs kyrka. De efterföljande kantorerna Stefan Sköld och nuvarande innehavaren av tjänsten, Gary Graden har fortsatt i samma spår. Alltsedan 1990 har Graden framfört verket tillsammans med S:t Jacobs Kammarkör. De senaste 13 åren har orkestern bestått av REbaroque och konsertmästare Maria Lindal.

Verket har två delar som här delas upp på två skivor; första delen (33:59) och andra delen (72:12), en total durata på drygt 105 minuter. Texthäftet (59 sidor, varav 10 är foton) innehåller information på svenska och engelska om verket och de medverkande. Förutom på originalspråket återfinns hela verkets text även på svenska och engelska.

Med denna inspelning får nu även lyssnaren som inte har möjlighet att fysiskt närvara när verket framförs i S:t Jacobs kyrka chans att dela musikupplevelsen. Och detta är minsann inte vilken musikupplevelse som helst utan ett förstklassigt framförande som förmedlar både starkt engagemang och musikalisk stilmedvetenhet. Både solister, kör, musiker och dirigent är av absolut toppklass. Mina två favoritspår är basarian ”Eilt, ihr angefochtnen Seelen” och altarian ”Es ist vollbracht!”. Här finns det en härlig tyngd i tempovalen som skapar allvar och gravitet. I några satser, till exempel ett par av koralerna, ställer jag mig dock frågan om musiken inte skulle ha vunnit på en något lugnare känsla för att förstärka textens dramaturgi.

S:t Jacobs Kammarkör består av drygt 30 personer, kören är en av vårt lands främsta, den har en meritlista med såväl nationella som internationella framgångar. Tillsammans med dirigenten Gary Graden, solister och REbaroque har de gjort inspelning som jag varmt kan rekommendera. Att det dessutom är en liveinspelning förstärker det genuina i helhetsupplevelsen. Köp den!

Så lär Kaj Munk ha sagt i början av sin prästgärning i Vedersö, och hans liv, som student, dramatiker, församlingspräst, fembarnsfar och motståndsman, tycks ha varit präglat av allt annat än lättja. Tvärtom var hela hans liv och alla aspekter av det präglat av tjänst och arbete.

Kaj Munk föddes 1898. Hans föräldrar dog tidigt och han togs om hand av släktingar när han var i fyraårsåldern. Efter teologistudier i Köpenhamn, kom han som 26-åring till Vedersö församling på västra Jylland där han var församlingspräst fram till sin död 1944. Där gifte han sig, i största hemlighet, med sin hushållerska Lise. Familjen kom med tiden även att bestå av fem barn.

Kaj Munks tidiga politiska och ideologiska ställningstaganden skiljer sig avsevärt från dem som han stod för under de sista åren av sitt liv. Av journalisten Johan Selander kallas han till exempel ”martyr med brun skugga”, och i hans tidiga pjäser återfinns avståndstagande från både demokrati och parlamentarism, och ett förhärligande av envåldshärskare. Munks ledarideal var den ”starke mannen” och han uttryckte i början av 1930-talet öppen beundran för Hitler och Mussolini, bland annat i pjäsen ”Cant” från 1931.

Vid slutet av 1930-talet skedde en ideologisk förändring hos Munk, och han tog starkt avstånd mot förföljelserna av judar, något som bland annat kom till uttryck i pjäsen ”Han sidder ved Smeltediglen” från 1938. Vid ockupationen av Danmark 1940 gick Munk i öppen opposition från den nazistiska ockupationsmaktens styre och dess ideologi. Dragningen till den starke mannen Hitlers ledarskap hade vänts i en obönhörlig vilja att göra motstånd mot den ondska och orättfärdighet han nu såg i nazismen. Munks motstånd hade både det skrivna och det talade ordets form, dramatik, debatt och agitation, men också förkunnelse. Munks prästgärning var inte skild från motståndet, utan en del av det. Även när hans egna församlingsbor sålde sina tjänster till nazisterna, och även när han visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle gripas.

Om denna ambivalensens och motståndets prästgärning, och om att hitta nya vägar för sin kallelse, handlar filmen från 1940/50-talet.

Miriam Wredén Klefbeck är präst i Södertälje församling.

Vet du något mer om filmen? Kontakta oss. Tack till KB och Svenska kyrkans arkiv.

Staffan och mormor. Foto: Privat.

Mod, ödmjukhet, århundradets förkunnare, kämpe för de kristnas enhet… När man läser om Nathan Söderblom, ärkebiskop för Svenska kyrkan, akademiledamot och mottagare av Nobels fredspris, överträffar omdömena om hans storhet varandra. Nathan Söderblom var närmast en superstjärna på sin tid. Han var vän med Karlfeldt och Zorn, lånade ut pengar till Strindberg under sin tid som pastor i Svenska kyrkan i Paris, och Nobel frågade honom om råd.

Emil Liedgren som var en av Söderbloms studenter i Uppsala berättar att det redan vid professorsinstallationen 1901 samlats ”en liten livvakt av hängivna rekryter” runt den omtalade teologen, och de bjudningar i professorshemmet till vilka studenterna blev bjudna i grupper om tre eller fyra förde en doft av parisisk la fin de siècle till de leriga vägarna ut till Stabby prästgård som djupt störde den nationellt riktade borgerligheten vid samma tid.

Också Ingmar Bergmans far Erik hörde till dem som Söderblom gjort ett stort intryck på. På sitt typiska sätt snappade sonen upp det och gestaltade på film. I boken Den goda viljan (1992) låter regissören fadern nödtorftigt maskerad som ”Henrik” möta professorn på en nattlig promenad. Dialogen andas vördnad.

Nathan Söderblom: Jag bor tillfälligt i annexet där borta. Kyrkoherden är en gammal studiekamrat och erbjöd mig en fristad. Jag måste bli färdig med min bok. I Upsala är det alltid så mycket ståhej.
Henrik: Och vad skriver professorn?
Nathan Söderblom: Jaha. Det är inte så lätt att säga. Jag skriver att Mozart uppenbarar Gud. Att konstnärerna bevisar Guds närvaro. Ungefär så.
Henrik: Är det så?
Nathan Söderblom: Det ska du absolut inte fråga mig.
Henrik: För mig är det frånvaro, tystnad. Jag talar och Gud tiger.
Nathan Söderblom: Det där är oviktigt.
Henrik: Är det oviktigt?
Nathan Söderblom: Du är i världen för att tjäna mänskorna, inte Gud. Om du bestämmer dig för att glömma det där gnölet om Guds närvaro och Guds frånvaro och riktar all din kraft mot mänskorna, blir dina gärningar Guds gärningar. Förminska inte dig själv genom att ständigt kurtisera din tro och dina tvivel. Du kan inte begära klarhet, trygghet, insikt. Försök förstå att Gud är en del av sin skapelse, liksom Bach lever i sin h-mollmässa. Du tolkar en notskrift. Ibland är den gåtfull, det är oundvikligt. Då du låter musiken ljuda – då uppenbarar du Bach. Läs noterna! Och spela dem efter förmåga. Men tvivla inte på Bachs och Skaparens befintlighet.

Det Bergman gör här är ett fint exempel på det som ofta sker med en betydelsefull person, särskilt efter personens död: han låter Söderblom vara projektionsyta för sina egna drömmar och sanningar. I citatet förekommer ju också hans egen far – Ingmar Bergman talar här egentligen mer om sig själv än om Nathan Söderblom och hans unge student.

Ett sätt att förstå Nathan Söderbloms agerande vid storstrejken 1909 då han lät arbetarna samlas i Helga Trefaldighets kyrka bredvid Uppsala domkyrka är att han påverkats av europeiska socialt inriktade rörelser som krävde arbetarens rätt. Den konservative biskopen i Lund Gottfrid Billing hade svårt att smälta utnämningen av Söderblom till ärkebiskop, skrev Billing i brev. Regeringens syfte hade varit att vinna utländska kyrkor och medborgare som egentligen inte var intresserade för kyrkan, men för ”vårt kyrkofolk”, menade Billing, var det anstötligt. En barndomskamrat till Söderbloms barn skriver att han kände sig hemma i professorshemmet eftersom både hans pappa, en enkel kantor, och lekkamraternas far hade rykte om sig att vara ”liberal teolog”.

Fascinerad reflekterar jag över hur det där skällsordet överlevt in i vår tid. Liberalteolog. Om det betyder en människa som tror på ”samhörigheten mellan skaldens kall och prästens kall”, som Söderblom försvarade förrättningen av Gustaf Frödings begravning, är det lätt att som kristen och kulturjournalist ansluta sig till beundrarskaran. Det är de kristna själva som förhindra världens tro på Honom, konstaterade Söderblom trött.

Ett självförtroende i släkten

Den här artikeln skrivs alltså inte med syftet att ta reda på vad som ”egentligen” är sant om Nathan Söderblom. Han har tillskrivits upphov till idéer som låg i tiden, det kan jag inte minst som musikvetare se i de många vittnena om Söderbloms relation till musik. Smaken framställs som djupt personlig men anslöt till en samtida Beethovenkult och begynnande kanon om Bach som Söderblom var delaktig i att ta till Sverige. Förmodligen finns mycket mer att säga om Söderblomreceptionen men låt professorerna reda ut, som Werner Aspenström skriver.

Istället vill jag veta hur hans arv lever vidare hos dem som genom blodsband hör ihop med honom. Hur är det att växa upp i skuggan av någon som omgivningen ser antingen som en intellektuell gigant eller en kyrkans förstörare? Vad gör man för att behålla sin egen sanning i det myller av sanningar som finns tillgängliga?

Staffan Fredén är 42 år och bor i Stockholm där han arbetar som journalist. Hans mamma är Louise Fredén, dotter till Lucie Runestam, född Söderblom och dotter till Nathan och Anna Söderblom. Nathan Söderblom var Staffans gammelmorfar.

Kommer du ihåg hur gammal du var när du förstod att det var något särskilt med din släkt?

- Det var på lågstadiet. Jag var tidig med att läsa och slog upp honom i Bonniers uppslagsbok, men jag förstod inte så mycket. Det var mer en allmän känsla jag fick. När man träffade de gamla i släkten fanns det en speciell air, ett självförtroende. Vi var lite märkvärdiga, det förstod man.

Staffan fick mycket tid med sin mormor. Född 1902 och död 2002 levde Lucie genom ett helt nittonhundratal i kyrkans absoluta maktelit, liksom två av hennes systrar gift med en biskop. Historien om Söderblomdöttrarna påminner nästan om en kungafamilj med prinsessor som gifter sig med andra länders prinsar. Staffans morfar var Arvid Runestam, biskop i Karlstads stift och professor i teologi vid Uppsala universitet.

Morfar. Foto: Privat.

Men ännu mer än reellt inflytande i kyrkoorganisationen tycks det tidiga livet i kyrkans strålkastarljus ha betytt för Lucie. I en bok om tiden i Stabby prästgård där Lucie levde sina första år skriver hon att barnen Söderblom helst sökte sig till den enklare Trefaldighetskyrkan.

”Vi voro en aning misstänksamma mot Domkyrkan på samma sätt som vi misstrodde staden. Med Domkyrkan sammanbundo vi en kategori fromma tanter och farbröder, som vi trodde kritiserade vår far. [...] Vi hade den känslan, att han inte var upptagen i de riktigt frommas krets. Inga äro så känsliga som barn, inga så lojala när det gäller de närmaste kära, inga ha heller så svårt att glömma. Jag minns en predikan i Uppsala Domkyrka då en präst vid inledningen till sin predikan talade illa om min far och sedan lät församlingen tyst läsa Fader Vår.”

- Hon kunde heller aldrig förlåta påven för att han kallade hennes pappa ärkebiskopen för ”Herr Söderblom” när Katolska kyrkan avböjde att närvara vid det ekumeniska mötet 1925.

Mormor satt på en stol och läste

Lucie var en kyrkans försvarare. Hon skickade brev till de av Staffans kusiner som inte lät döpa sina barn och förklarade dopets innebörd. När biskopen i Stockholm Krister Stendal sa att man inte behövde ta uppståndelsen bokstavligt skrev Lucie brev också till honom: så fick inte en präst tala. Hon uppmanade honom att avgå. Sedan våndades hon över att ha läxat upp en biskop. Och själv svävade hon på målet. I en intervju svarade hon en gång på direkt fråga att hon inte trodde att hon skulle få se sin make igen efter döden. Det uttalandet väckte viss uppmärksamhet inom släkten. Lucie var rädd för döden och led de sista åren av kraftig ångest. ”Det blir så tomt”, grät hon vid ett av Staffans sista besök.

Det är skillnad på att vara en vanlig kristen människa och att bära kyrkans tro genom ämbetet.

- Ja, så tror jag att mormor menade. Kyrkan ska stå för trosbekännelsen.

I boken om Stabby har Lucie skrivit: ”Mitt starkaste minne från barndomen, det tidigaste, var otrygghet.”

Hon kände sig övergiven när fadern reste långa tider till kurorter för att kurera sitt magsår, berättar hon vidare i ett radioprogram. När han sedan var hemma pendlade stämningen i huset mellan glädjefull aktivitet och dysterhet. Nathan spelade ofta på pianot, men det var tunga visor för ett barn; Beethoven, utdrag ur stora oratorier, Händels ”Messias” var en stor favorit. En gång vågade sig Lucie ner från övervåningen och bad honom att sluta spela så sorgligt. Var han sträng, frågar intervjuaren. Lucie svarar: Ja, jo det var han nog. Försökte att ta det med humor men hade sina regler. Han smällde. Man fick inte vara dum, inte enfaldig, inte prata om alldagliga saker. Det irriterade pappa att mamma sydde för att koppla av. Du ska skriva, inte sy. Det är inte så noga med hushållet. Vi ska läsa! sa han. Bildningen betydde så mycket.

Kravet på bildning har varit ett livskraftigt arv – en av Staffans kusiner är Tomas Riad, språkvetare i Svenska Akademien.

- Det där kände jag från de äldre i släkten när jag var liten. Det skulle vara nåt visst när man talade, man fick inte prata banaliteter, så kände jag. Först kunde de titta på mig med ivrighet och förväntan när jag öppnade munnen. Sen var det som att något slocknade i blicken när jag inte nådde upp till förhoppningarna.

Staffans morfar Arvid var femton år äldre än sin hustru och gick bort redan 1962. Han hade varit en sträng far. När hans yngsta dotter, Staffans mamma, träffade en pojke gick Karlstads biskop tjugo meter bakom och höll koll på de unga tu. 60-talet blev en frigörelsetid för Louise tror Staffan, och han upplever att hans mammas förhållande till kyrkan har fortsatt att handla om rätten att vara fri.

- Hon har väl suttit igenom tusentals gudstjänster. Ingen kan lura henne med fagra ord, och på ett sätt är hon i ständig opposition mot kyrkan och har uttryckt sig väldigt radikalt. Samtidigt tror jag att hon saknar de där enormt uppstyrda jularna i en stor prästfamilj på den tiden. Det finns en känsla av att allt förflackas, allt faller samman, allt krymper. Vi sjunger inte så mycket julsånger som när hon var liten, har inte lika många traditioner. Det gick inte att hålla liv i en del saker och det tror jag att hon saknar.

Louise blev bibliotekarie, gifte sig med Staffans pappa Nils Fredén och 1972 flyttade de till Borås och den nystartade bibliotekshögskolan där. Staden var för liten för att rymma det kulturella liv som hon var van vid. Staffan beskriver det som att de levde i exil. Hans familj var de enda på gatan som hade Stockholmstidningarna. Trots att det handlar om hela hans barndom var tiden i Borås som en väntan på det verkliga liv som han ville leva, ”en lång sittning vid Babylons floder”, skrattar han.

Istället blev Uppsala en längtans plats för Staffan. Mormor Lucie och morfar Arvid hade köpt en prästgård utanför staden, Kulla, där deras barn och barnbarn tillbringade somrarna. De äldre kusinerna var Staffans idoler. Det var ljusa somrar.

- Och mormor satt på en stol och läste hela dagarna, kändes det som.

På morgnarna gick Lucie in i Staffans och hans brors rum och ville att de skulle sjunga psalmen ”Din klara sol går åter upp”. Hon ville ta ansvar för deras kristna fostran.

Den kyrklighet som Lucie stod för, och som Staffan burit vidare till sina fyra barn, är en folkkyrklighet där riterna traderas för att bära människan genom livet. Men kyrkan är inte livet. Man låter döpa sina barn, man konfirmeras, håller buden och den kristna tron finns som en aldrig svikande livboj att ta fast i när det blåser hårt. Därför måste den hålla genom alla väder och i viss mån vara oföränderlig genom tiden. Men det innebär också att man som enskild människa inte kan påverka trons uttryck så mycket, bara välja att komma eller gå.

En teologistudent på ett uråldrigt studenthem

Efter gymnasiet läste Staffan ganska planlöst en termins religionsvetenskap i Göteborg innan han gjorde slag i saken. Uppsala var hans hjärtas stad. Sommarboendet på Kulla hade sålts och det fanns inte längre någon plattform där att åka till. Efter förslag från Lucie sökte han plats på Norrbyhus, då ett studenthem endast för manliga prästkandidater. Han skickade ledningen för studenthemmet ett vykort med biskopsgården i Karlstad på bilden och hamnade först i kön till rum. Tjugofyra allvarliga herrar som tävlade i fromhet, säger Staffan.

- I början drogs jag med i stämningen och besökte troget vespern och så. Jag ville bejaka det, ville vara en sån som läser teologi och bor i ett uråldrigt studenthem. Men indiepopkillen i mig stod inte ut med det där hyckleriet. ’En sådan nåderik frukost’ och sånt kunde folk säga. Det kröp i mig.

Men prästkallet var det inte så mycket med. Staffan testade det mesta från katolsk högkyrklighet till befrielseteologi men beskriver det som att det inte tog. Nationslivet och Uppsalas körer var mer intressanta, och Staffan och hans flickvän fick ett barn. Han hade prövat sig fram under fyra år efter gymnasiet. Nu skulle allt det där med religion och filosofi bara rensas ut och han skulle skaffa sig ett yrke.

- Jag hade två års studiemedel kvar och sökte alla utbildningar som skulle kunna ge mig en examen, och kom in på Journalisthögskolan.

Blev Lucie besviken på dig då när du hoppade av teologistudierna?

- Mormor var nog den som tog allt sånt bäst faktiskt. Och journalistiken svarade mot släktens förväntningar på mig eftersom det fanns en föreställning om att jag var bra på att skriva. Det väckte mer uppståndelse när en kusin hoppade av gymnasiet och blev elektriker.
- Alltså, förväntningarna i min släkt handlade inte om att bli präst utan om att inte slösa bort sin begåvning. Om det finns en fromhet så handlar den framför allt om musiken. Det bästa i kyrkan för oss är på något sätt inte gudstjänsten utan de stora oratorierna och Bachs passionsmusik. Det finaste vi kan vara är att vara musikaliska. Det är som att det sätts en stämpel på oss i släkten – musikalisk eller inte musikalisk. Jag sjöng ju i kör.

Staffan. Foto: Privat.

Åren i teologistudier kanske mer för Staffan handlade om att söka sig själv, och gå tillbaka till det som han kände som sitt; Uppsala och kyrkan.

Jag berättar litegrann om min egen släkt, den vanliga berättelsen om småbrukaren som lämnar gården till äldste sonen som inte vill ha den och får kämpa för att få studera vidare. Den enda studenten på bygden blir en slags hemlös i sin egen familj. Staffan ser nästan häpen ut.

- Det där finns ju inte på kartan i min släkt, att man skulle kunna läsa för mycket. Jag har aldrig fått höra det där som andra får höra, ”har du inte pluggat klart snart?”.

Men musiken har vi två gemensamt och för oss båda har den sin bas i kyrkan: min farmors släkt med lågkyrkliga skolkantorer och hans mormor som släpades med på varenda Bachkonsert under de år som familjen bodde i Leipzig efter Nathan Söderbloms professorstid i Uppsala. För Staffan tog körsången över intresset från den teoretiska teologin. Den första gången som Staffan var med och sjöng Mozarts ”Lacrimosa” föll någonting på plats för honom. Det här var den kyrka som han kände som sin.

Hur har du det med kyrkan idag, går du dit?

- Inte ofta. Det känns som att jag har ärvt min mormors och mammas sätt att sitta och reta sig på den som ser heligast ut. Det kan stå fyra präster i pråliga kläder framme vid altaret och alla verkar ha en egen helig gest ungefär, samtidigt som det sitter åtta personer i bänkarna.

Namnet Nathan Söderblom har inte öppnat några dörrar för honom eftersom han har lämnat den värld där det möjligen skulle kunna göra det. När Staffan var liten och berättade för kompisarna om sin gammelmorfar som fått Nobelpriset var det ingen som trodde honom. Med tiden faller omgivningens förväntningar bort i takt med att den en gång så berömde ärkebiskopen faller i glömska. Kvar hos barnbarnsbarnet finns en känsla av en släkt som tycker sig ha sin storhetstid bakom sig och en nedärvd skörhet som dyker upp i olika former som är svåra att lära sig hantera.

Att skriva sig fri

Det hänger en skugga över Söderblomsläkten, en viss disposition för melankoli. Lucie brukade ibland säga att hennes pappa varit ”lite ledsen” när han vaknade. Men så tog han sig samman och satte igång med dagens uppgifter. Det låter som om hon beskrev det mörker en deprimerad människa vaknar med.

Staffan berättar att Lucies sju bröder som levde till vuxen ålder hade svårt att klara pressen och att flera av dem tog sin tillflykt till alkoholen.

- Många i släkten har haft alkoholproblem och depressioner. Och Nathan Söderblom som bara sprang och sprang, arbetade jämt; det är samma sak på nåt sätt.

Kreativitet och frustration. Två sidor av samma mynt. Min egen, alldeles okända släktsaga rymmer historier om samma mörker och samma starka drivkrafter. Nu har vi hamnat på ungefär samma plats i världen, Staffan och jag. Vi skriver i tidningar och sysslar med musik. Hur kan man då förstå att man blivit den man är? En människa har burit stoltheten och bördan av en märkvärdig familjehistoria och en annan känner arvet att fly så långt som möjligt bort från den kvävande underklassigheten. Borde vi inte vara i konflikt? Eller är det just det att vi vill till samma ställe, och möts halkande i gruset upp mot berget Parnassos?

Kanske är det så enkelt att alla människor känner känslor av både stolthet och skam inför sitt ursprung. Men ju fler personer som trasslas in i berättelsen, som den om Staffans gammelmorfar Nathan, desto mindre bit av helheten tycks vara bara min egen. Vem vill då vara den som säger högt att han som sågs som ett geni bara var en vanlig människa? För att tala om sig själv måste man börja med att svära sig fri från andras uppfattningar.

När Lucie ombads skriva för boken om Stabby fann hon det nödvändigt att inleda sitt kapitel med en brasklapp:

”Då jag nu vill söka skildra mitt barndomshem, måste jag som inledning säga: vi nio nu levande syskon äro så olika till läggning, intressen, sätt att uppleva och fästa i minnet sådant vi gemensamt erfarit, att en skildring av vårt hem skulle bli på lika många högst olika sätt formad, om vi var för sig skulle förelägga oss uppgiften.”

För sin redogörelse av barndomen som otrygg fick Lucie betala med hård kritik från vissa av syskonen. Lucie förefaller mig ha varit en intelligent och ärlig människa, i grunden själsligt stark. Staffan håller med.

- Mitt intryck är att hon var den som klarade sig bäst av alla syskonen.

Fyra generationer Söderblom. Foto: Privat.

När Staffan kom till Uppsala som ung teologistudent fanns mormor där i sin våning på Östra Ågatan. Han var hos henne ofta och hjälpte till att servera på hennes bibelstudiegrupp eller den lilla föreningen för professorsfruarna som kallades ”Elevenses” efter engelsk modell.

- Jag gick och handlade åt henne, alltid samma saker: bananer, släta bullar och tunn grädde. Och hon frågade hur det stod till med ”det sjunkande skeppet” och ”de arma studenterna”.

”Skeppet” var den svenska kyrka som Lucie aldrig slutade ömma för med sträng kärlek.

Vi sitter i Staffans kök i lägenheten i Stockholm och lyssnar på en inspelning med Nathan Söderblom som jag tagit med mig. Han har en varm röst med en kraftig darrning när han väljer att sätta in den för känslomässig effekt, diktion som en skådespelare och uppenbar teatertalang.

Plötsligt börjar biskopen på bandet sjunga den av sina många psalmer som, berättar Staffan, sjöngs på Lucies begravning. Begravningen i Uppsala domkyrka var sista gången som alla hennes barnbarn samlades och då framfördes också slutkoralen ur Johannespassionen av kusinerna.

Staffan tillägger snabbt, liksom utan att tänka på det:

- Ja, de av oss som ansågs kunna sjunga, alltså.

Ett brev

Några dagar efter vårt möte skickar Staffan mig ett brev som avslöjar att han brottas med samma tankar som sin mormor om rätten att få berätta som man själv känner det. Staffan skriver:

”Kanske är känslan av att något stort och viktigt förflackas och försvinner mer min än mammas känsla. Säkert har ingen av mina mostrar, gammelmorbröder eller andra stått och granskat mig så strängt som jag beskriver det. Jag vill bara beskriva min underlägsna känsla. Hela mitt liv har jag ägnat åt att försöka jaga ikapp det där undflyende, förfinade, betydelsefulla som jag längtade så efter i Borås men som jag hela tiden kommit försent till. När jag väl tog mig till Uppsala var Kulla sålt och storkusinerna spridda för vinden. Jag läste teologi och bodde på Norrbyhus men liksom för mig själv. Det där sammanhanget jag sökte fanns inte längre.

Egentligen är det kanske jag som sörjer att vi inte har rikare traditioner och mer kyrksamhet i familjen. Jag står inte ut med kyrkan men längtar ändå dit. Och önskar att jag hade kraften att driva igenom en annan kultur i familjen, mindre spel, tv och allmän bortskämdhet. Men jag har inte den kraften. Och jag kan bara ana att detta var något som Nathan Söderbloms söner kände i ännu högre grad. Plus en stark känsla av att Bli Något som åtminstone nådde deras pappa upp till fotknölarna.”

Vi talar om oss själva när vi beskriver våra liv. Det måste vara så. Man äger ovillkorligen rätten till sin egen historia. Men varje bit som läggs till pusslet påverkar en annan och gör att allt måste gås igenom känslomässigt igen. Så sker också nu när jag varit med och lagt bitar till Söderblompusslet. Denna text är varken mer eller mindre än min sanning om Staffans sanning och andra som jag tagit del av i tidigare källor, särskilt Lucie Runestams röst som framträder så klar i böcker och dokument.

Närmare än till oss själva kan vi inte komma de som levde förr. Den brasklappen gäller alltid. Bara så kan vi ta oss ur skuggorna som hänger över oss och i någon mån vara den första i vår släkt, i varje släktled.

Sofia Lilly Jönsson är Evangeliums chefredaktör. 

Margit Sahlin

Jag kom att lära känna Margit i min ungdom. Hon kom till mitt konfirmandläger utanför Norrtälje sommaren 1973 och talade med oss konfirmander om något som jag inte minns. Efter min konfirmandtid blev jag engagerad i Kyrkans Ungdom i Engelbrekts församling där Margit var kyrkoherde. Jag blev det lokala Kyrkans Ungdoms förste ordförande och fick komma till församlingens budgetberedning för att överlämna KU:s äskande för det kommande budgetåret. Jag minns att jag var en stursk ordförande (det skulle man vara på den tiden i Kyrkans Ungdom eftersom alla kyrkoråd var eländiga. Så var vår syn på ”överheten”). Någon dag senare, när vi hade bibelstudium i våra ungdomslokaler, kom Margit Sahlin susande, upprörd över mitt beteende inför budgetberedningens vördnadsbjudande herrar, och skällde på mig och på andra. Jag gick hem tvärarg och muttrade att Margit Sahlin var Engelbrekt-skatan (jag bodde på Engelbrektsgatan). Sen kom Margit att betyda mycket för mig.

Ganska snart efteråt var jag med på fantastiska bibelstudier som hon hade där hon på olika sätt öppnade bibeltexter för oss ungdomar och andra. Pil, ljus och frågetecken skulle man sätta vid bibelverserna. Pil för det som drabbade en och ljus där något blev klarare och frågetecken för det man inte förstod. Hon ledde oss alla in i den hemlighetsfulla bilderboken (namn på en bok om Bibeln som hon skrivit). Margit kom att bli min andliga moder och vi kom att dela många tankar genom åren. Hennes betydelse för Svenska kyrkans dialogarbete med näringsliv och kulturliv är ovärderligt och kan inte nog framhållas.

Åke Bonnier, biskop i Skara (texten är tidigare publicerad på ÅB:s blogg).

Margit Sahlin intervjuas i SVT där filmen ligger upplagd på Öppet arkiv.

Bo Giertz

Det är lördag den 1 september 1979. Göteborgs stift kallar till stormöte i Lindome, strax söder om Göteborg. Det är det första stormötet, som sedan under åttiotalet följs av många andra.

Carl Gustaf Stenbäck, då komminster i Lindome, får tanken. Bertil Gärtner, stiftets biskop, tänder på idén. Han uppdrar åt stiftsarbetare att arrangera. Vi sprider sångtemat ”Låt mig växa till alltmer och trösta mig igen”, en sång från Psaltaren 71:21 ff (Bibel 1917).

Kallelsen går ut. Lindome kyrkklockor sjunger välkomstsång. ”Kom! Kom! Skynda dig och kom!” Folk strömmar till från alla håll. Det är alldeles svart av folk. Men när vi lyfter blicken ser vi hur fälten vitnar till skörd (Joh 4:35).

Den stora kyrkan rymmer inte alla. Inledningsgudstjänsten måste dubbleras.

Utanför kyrkan har man rest mötestält, där olika seminarier skall hållas. Många olika ämnen behandlas. Ingegerd Stenbäck leder ett seminarium ”När en främling kommer till er”, där vi lär oss att ta emot invandrare. I ett annat tält får jag sitta och leda ett samtal om hur viktigt det är att det finns ”fäder och mödrar i Kristus”, som tar hand om ”nyfödingarna” i församlingen. Jag kommer ihåg att bland deltagarna sitter biskopsparet Ingefrid och Bertil Envall. I många år hör de till våra kärasate fäder och mödrar i Kristus. Han blir 102 år och hon 99. Deras kroppar stelnade till men i deras hjärtan brann bönens låga. Jag tänkte då, när jag satt i Lindometältet: De kommer till mig, men det var jag som behövde komma till dem.

Det stora föredraget hålls av Biskop Bo Giertz, då 74 år. Hans ämne är ”att bli gammal”. Vi möter vår gamle biskop, som med värme, kärlek och ömhet får både trösta, lära, förmana och varna oss. Han talar med Andens kraft och liv. Vi får verklig mat att leva på. Hans föredrag kan röra och beröra oss än idag. Lyssna på det!

Jag har ett personligt minne från detta stormöte. Jag råkar bli trött, ett mänskligt drag som jag ibland visar. Jag hittar en gräsmatta utanför kyrkan, där jag lägger mig ned och slumrar till. Någon tar ett foto som sedan kommer in i ett stiftsblad med texten: ”Bengt Pleijel vilar på Lindome Kyrkogård”.

Bengt Pleijel 86+, pensionerad präst och tidigare föreståndare för stiftsgården Åh.

Bo Giertz predikar här över åldrande och död vid ett möte i Lindome 1979. Ovanstående ljudfil är ett kort utdrag ur en predikan på över en timme. Hela predikan finns upplagd på Bibelskolan.com, som givit tillstånd att streama ljudet här.

- Jag skulle önska att antagningsprocessen präglades mer av kärlek till Gud och människor, säger hon.

Det har gått flera år men Marianne har fortfarande svårt att tala om det. Avslaget som kom efter att hon sökt att få bli präst sitter som en öm tagg och skaver inom henne. Eller snarare kanske, det som hände efteråt skaver. Marianne talar om sorg, om smärta, om skam, men även om känslan av att inte ha blivit tagen på allvar. Fortfarande förstår hon inte varför det blev som det blev.

Sorgen sitter djupt och i början kunde den välla över henne som en våg. Att fira gudstjänst i kyrkan var alls ingen självklarhet. Hon fick andnöd. När en av hennes vänner prästvigdes kunde hon inte förmå sig att gå dit.

- Det blev så tydligt, jag kunde inte. Det kändes som om jag skulle kräkas, säger hon. Än idag när hon ser tillbaka på vad som skedde så är detta det som varit svårast att hantera:

- Jag förstår fortfarande inte vad det var jag fick ’nej’ på.”

Foto: Okänd. (Vet du mer? Kontakta oss!)

Att gå igenom Svenska kyrkans rekryteringsprocess, som tidigare benämndes antagningsprocess, är en pärs för de flesta. Den tar tid och inbegriper en rad olika moment, inklusive praktik, och avslutas med en antagningskonferens. Detta är kyrkans sätt att pröva om den inre kallelsen till prästerskapet, den övertygelse man själv bär, har sin motsvarighet i en yttre, församlingens vilja att välja prästen. En majoritet av alla som söker går vidare till att bli prästkandidater, men varje år får också en grupp människor ett nekande svar.

Oddsen för antagning varierar från stift till stift, men för mellan 10 och 15 procent av de sökande blir svaret nej. I Visby stift har till exempel alla som gått igenom antagningsprocessen de senaste fem åren blivit antagna. En anledning till detta är att det lilla Visby stift sällan släpper in folk i processen om inte oddsen för att de verkligen ska bli antagna är höga.

På samma sätt sållar de flesta stift bort en del kandidater efter initiala samtal. En anledning är ofta att vederbörande saknar förankring i Svenska kyrkan, eller att de saknar förståelse för vad prästrollen innebär. I dessa fall kan personen söka igen vid ett senare tillfälle, antingen i samma stift eller i ett annat. De som får nej efter att gått igenom en antagningskonferens måste däremot vänta fem hela år innan de kan söka igen.

Teologi är prästernas område

Att gå in i en sådan antagningsprocess är att göra sig sårbar. Mycket står på spel. En tro ska prövas. Vad händer med den tron när det blir ett nej?

Marianne arbetade som församlingspedagog men hade läst teologi. Syftet med studierna var inte att läsa till präst. Hon ville fördjupa sin teologiska kunskap och ta med sig in i yrket som hon redan var i. Församlingspedagoger har normalt sett inte en teologisk eller akademisk examen och Marianne upplevde att hon hamnade snett i sin roll.

- Man förväntar sig inte att pedagoger ska ha teologisk kunskap, det är prästernas område. Jag hade så många tankar kring hur jag ville arbeta med vuxna och tro, men det sättet jag ville arbeta på var svårt inom ramen för församlingspedagogens uppdrag. Det var väl där som tanken att vigas till präst uppstod, säger hon.

- Gud och kyrkan behöver oss alla. Vi har en uppgift. Men vi måste finna en form för vårt tjänande och jag gick in i antagningsprocessen med den tanken.

När hon sedan fick nej uppstod liksom ett vakuum, berättar hon.

Foto: Okänd. (Vet du mer? Kontakta oss!)

Marianne hyser en djup kärlek till kyrkan och relationen till kyrkan kan för många liknas vid en kärlek som bottnar i vår allra djupaste skörhet, vår tro. Att ge sig in i en antagningsprocess som sedan resulterar i ett nej är inte helt olikt att bli förnekad av den man älskar. Marianne menar dock att det inte var avslaget i sig som var den stora besvikelsen utan hur hennes kallelse hanterades. Det handlade om olika saker som tagna tillsammans fick henne att känna sig motarbetad, eller inte tagen på allvar. Den präst som skrev hennes första rekommendationsbrev i processen, till exempel, ansågs inte passande eftersom de två hade haft vad som bedömdes vara en relation som delvis var av själavårdande karaktär.

- Och den bedömningen kan man ju naturligtvis göra, men i mitt fall vände sig då den ansvarige direkt till min arbetsgivare, utan min vetskap, och jag hade inte ens berättat på jobbet att jag skulle testa min prästkallelse så det blev helt fel, säger hon. Sådana saker, och några liknande händelser, ledde till att Marianne inte kände sig stöttad under processen. I efterhand, när hon fått nej, kan hon se att signalerna hade funnits där redan tidigare.

I de flesta stift meddelas de som inte får gå vidare vid ett samtal med respektive stifts biskop. Under detta samtal ska den som sökt att få bli präst i lugn och ro få veta varför. Här menar dock Marianne att hon fortfarande inte förstår varför det gick som det gick. Anledningen som gavs henne upplevde hon som vag och otydlig. Hon hade många frågor.

- Jag minns det där samtalet med biskopen och hur vi avslutade det med att vi skulle höras av inom några veckor. Jag uppmanades att skriva ned mina tankar kring hela processen och skicka in dem till stiftet, vilket jag också gjorde. Biskopen i sin tur lovade att jag skulle få svar på mina frågor, och att jag skulle få protokollet och det underlag som låg till grund för beslutet, säger Marianne.

Hon skrev ett långt brev och skickade iväg det genast efter samtalet. Det gick en månad, en till. Sedan ringde Marianne stiftet för att höra hur det gått med hennes brev. Några dagar senare kom ett svar från biskopen. Brevet, svaret, var tre meningar långt och vidrörde inte de frågor som Marianne hade ställt. Det innehöll bara beslutet igen, och att det inte skulle omprövas.

- Jag kände mig så bränd, berättar hon.

Kände sig utsatt

Det är naturligtvis svårt att hantera människor som man tvingats göra djupt besvikna, men Marianne är inte ensam om att uppleva en brist på stöd efter att ha fått ett negativt besked. En del blir så besvikna att de träder ur Svenska kyrkan. Andra, som Marianne, försöker finna en väg att vara kvar. Men det är inte enkelt.

- Jag har bearbetat detta i terapi och i samtal med vänner. Det är en stor sorg. Framför allt känslan att ha blivit illa behandlad av den kyrka som jag hyser en så stor kärlek för, säger hon.

Många stift känner igen behovet hos den avvisade studenten att behöva bearbeta ett nej och vissa erbjuder fortsatta samtal med biskopen eller, om så är önskvärt, samtal med en terapeut inom S:t Lukas, ett rikstäckande förbund för psykoterapi som vilar på en kristen och psykodynamisk grundsyn. Andra stift säger att deras erfarenhet är att kandidaterna sällan vill bearbeta det som skett i kyrklig regi.

- Man känner sig så utsatt och så är ingen som vill prata med en. Jag märkte även det i min antagningsgrupp, hur de andra undvek mig och inte ville prata med mig. Det var otroligt, otroligt jobbigt, säger hon.

Marianne är fortfarande kristen och går i kyrkan. Det akuta obehaget har gett vika. En sak som har hjälpt henne i hennes väg framåt är hennes kyrkosyn.

- Jag ser kyrkan som något större än Svenska kyrkan, mer som en himmelsk möjlighet, och den tanken har hjälpt mig under den här perioden.

 Carolina Johansson är frilansjournalist. ”Marianne” är ett fingerat namn.

Foto: Linus Grabö

För att hitta Universitetskyrkans verksamhet på Örebro Universitets hemsida, då behöver man söka under rubriken ”hälsa och fritid”. Det är inget fel på den rubriken även om vi från kyrkans håll nog tycker att vår verksamhet är bredare än så. Från universitetets håll är det nog dock främst inom ramen för den psykosociala hälsan hos elever och personal som man lättast kan motivera vår närvaro på denna annars religionsneutrala institution.

En del studenter har negativ erfarenhet av ungdomspsykmottagningar och de är rädda att bli registrerade inom psykiatrin igen. Hos oss vet de, på gott och ont, att det som sägs i rummet stannar i rummet. En, för mig, förvånansvärt stor andel av de som söker upp mig gör det för att prata om religiösa frågor, antingen direkta frågor om tro, eller om något annat ämne men utifrån att de själva har en tro. Andra kommer med mycket konkreta och akuta livsfrågor, kanske kommer de bara en eller två gånger och bollar några tankar om studier eller kärlek. Det behövs någonstans att gå där man vet att det man talat om stannar, en slags själens papperskorg eller bollplank.

En stor tillgång i de enskilda samtalen som vi får ha som kyrkans representanter är vår kombination av professionalitet och en mer informell medmänsklighet. Det normala för ett enskilt samtal är att det finns en struktur i tid och rum och det kan påminna om ett möte hos en psykolog eller psykoterapeut. Men vi har som själavårdare också en ”evangelisk frihet” att ibland låta mötet mer vara ett rent medmänskligt möte. Ibland kan jag använda ett bibelord som verktyg för att belysa ett fenomen som jag ser i konfidentens berättelse, en annan gång hände det att jag gjorde en kudde av en duk och lät en utmattad student få sova en timme på mitt kontor. Jag lovar, det var den bästa själavården den studenten kunde få just då!

Ursprunget till vår tystnadsplikt är ju bikten. Ytterst få studenter har sökt upp mig för bikt, kanske tror de att det bara förekommer i katolska biktstolar på film. Jag tror absolut att bikten skulle kunna tilltala flera studenter, men det finns en stor religiös barriär som för många är svår att överskrida. Man skulle säkert kunna informera mer om möjligheten, men det är viktigt i så fall att göra det på ett sätt som inte skrämmer bort den som ”bara vill prata” och tycker det är ett stort steg att bara närma sig kyrkans personal och rum. På ett universitet där det rör sig så mycket folk överallt är också frågan om diskretion oerhört viktig. Hur kan vårt samtalsrum på universitetet både vara välkomnande och synligt, men samtidigt så osynligt att ingen ser när man går in där för ett enskilt samtal? Det vi försöker göra är att visa att vår närvaro på universitetet inte bara handlar om hälsa och krishantering. Genom olika typer av närvaro och aktiviteter försöker vi vara tillgängliga och närvarande i de mest skiftande sammanhang i det universum som kallas universitet.

Johan Linnman är studentpräst i Örebro.

Det sparsmakade i musiken återspeglas i namnet Lakonia, den grekiska provins som gett oss ordet lakonisk.

Andreas Runesons gitarrtoner skulle ha kunnat vara nästan ointressant insmickrande men blir som i stycket Avbild musik genom ett skarpt stränganslag på en oväntad plats i frasen, och låtarnas titlar leder tankarna vidare. I det här stycket genom temats ständiga speglingar, avbilder.

Tonspråket skiftar från folkmusikinspirerade slingor från både Afrika och Norden till jazz och blues. Första spåret, Richard Bergner, börjar med en rytm på det afrikanska instrumentet udu. Låtens namn är också namnet på en av ensemblens två slagverkare. När jag blundar är en gospel som svävar fritt utan påstridig puls.

Jag tycker mycket om pianisten Andreaz Hedéns långsamma klanger och fraser, de spelas sökande och egensinnigt. Lyssna på spåret Passage.

Genomgående för skivans nio spår är att musikens kraft mer antyds än utvecklas. Det är spännande att tonerna mer får mig att själv delta i ett skapande lyssnande i stället för att allt serveras färdigt.

Andreas Runeson skivdebuterar här som kompositör. Musiken på skivan har sitt ursprung i en meditativ miljö, i gudstjänstlivet på Bjärka-Säby. Det är inte den typiska meditationsmusiken, utan musik med nerv. Instrumenten gör inga stora utflykter, improvisationerna hålls nära melodin.

Jag är glad att jag gavs chansen att få höra detta. Musik för meditation är inte bara samlade adagiosatser från Bach och Mozart, utan kan hellre vara uppfordrande som Ensemble Lakonias.

Favoritspår: Richard Bergner och Anden verkar i kyrkoåret

*

Compunctio är ett indieskivbolag som drivs av Andreas Runeson och grafiska designern Tomas Einarsson som producerar och skapar alla Compunctios skivor. Varje utgåva präglas av en hög grad hantverksskicklighet och omslagen är ofta små konstverk, delvis handgjorda. Skivorna distribueras av Naxos.

Bolaget grundades 2006 och står nära det meditativa och historiskt förankrande kyrkolivet som drivs av pingströrelsens plats för kommunitet, retreat och utbildning på Nya Slottet Bjärka-Säby i Östergötland – Tomas Einarsson är också den som formgett boken ”Var min präst” från Bjärka-Säby som recenseras på annan plats i det här numret.

I mötet mellan det riktigt gamla och det allra senaste står detta lilla skivbolag. Kring bolaget har creddiga artister som David Åhlén, Jonathan Johansson, Emil Svanängen och Andreas Eklöf rört sig, vissa som utgivna artister på Compunctio och andra som vänner och gästande på festivaler och varandras skivor. Idag står Compunctio som ett av den seriösa kristna musikens främsta svenska skivbolag, och det vilar på en kulturteologisk grund som ständigt är i rörelse mellan musikaliska stilgenrer och formella uttryck i de olika kyrkosamfunden.

Ordet compunctio är lånat från kyrkofadern Gregorius på 500-talet som talade om den heliga smärtan, en sorg man kan uppleva i mötet med skönhet i världen som är en föraning av den kommande, gudomliga världen hinsides denna. ”Detta inre andliga rum blir smärtsamt verkligt när vi konfronteras med skönhet. Där, mellan det förlorade och det åtrådda, bildas heliga tårar”, har religionspsykologen Owe Wikström uttryckt sig om ordet compunctio.

Beslutet att man skulle se över sekretess och tystnadsplikt i Svenska kyrkan var efterlängtat. Det slirades på många håll, man balanserade på slak lina när man skulle försöka tydliggöra var gränsen gick. Vad kunde man som präst egentligen ta upp i samtal med en handledare? Hade man avidentifierat konfidenten tillräckligt? Två motioner som handlade om tystnadsplikt i 2006 års Kyrkomöte ledde så småningom fram till att Kyrkostyrelsen 2008 beslutade om direktiv för en utredning om tystnadsplikten. Utredningen ”Ett skyddat rum, tystnadsplikt i Svenska kyrkan” (SKU 2010:3) blev klar under 2010. Utredningen belyser tystnadsplikten i ett historiskt, teologiskt och ekumeniskt perspektiv. Utredningen ger också en sammanställning av rättsläget och behandlar själavård och tystnadsplikt i praktiken. Efter remissförfarande behandlades utredningen av Kyrkomötet 2011, som beslutade om ändringar i Kyrkohandboken och Kyrkoordningen.

För att själavård skall kunna uppstå måste det finnas en själasörjare som tar emot, och en konfident som anförtror sig. För både själasörjare och konfident är det viktigt att veta vilka ramar som gäller i själavårdens rum. Vad betyder det att prästen har absolut tystnadsplikt kring det som han eller hon tar emot? Finns det några undantag? Kan konfidenten ”plantera” en berättelse hos prästen för att sedan hänvisa till att säga att ”det har jag berättat för min präst för länge sedan så det kan ni kontrollera med honom/henne”? Kan konfidenten be prästen att vara budbärare så att konfidenten själv slipper lämna över ett obehagligt meddelande?

Nej, själavårdens rum är ett slutet rum.

Hur svårt kan det vara?

Att varken präst eller konfident kan använda något av det som sagts inne i det slutna rummet utanför det rummet, är som jag uppfattar det en styrka. Det ger en frihet som erbjuder öppenhet och ärlighet i samtalet. Det går inte att utnyttja den tystnad som är kopplad till själavårdens slutna rum. Att det ibland förekommer annat utnyttjande inne i själavårdsrummet är jag medveten om. Det är en allvarlig problematik som jag dock inte går in på här.

Å ena sidan är det glasklart att prästen ska vara tyst. Å andra sidan läcker det ibland när det inte går att härbärgera allt som tagits emot i den enskilda själavården. Å ena sidan är tystnadsplikten en tillgång och en gåva. Å andra sidan är det en börda som ibland blir för tung att bära.

Foto: John Bottega, Library of Congress/okänd fotograf. Vet du mer? Kontakta oss.

Hur svårt kan det då vara att bara vara tyst? Lars Collmar myntade för en del år sedan uttrycket ”randiga samtal”. Det var ett sätt att beskriva hur ett pågående samtal kan pendla mellan enskild själavård och, som en del i det pågående samtalet, plötsligt innehålla praktisk information av väldigt vardaglig karaktär, och så svänger det tillbaka till att bli enskild själavård igen. Det är viktigt att vara uppmärksam på denna pendling, denna randning. Vad ligger under tystnadsplikten och vad hör inte hemma där utan är praktiskt information som ska användas och hanteras? Det är alltid viktigt att vara medveten om när samtalet sker i själavårdens rum och när vi befinner oss i annat, mer öppet samtalsrum.

Telefonsjälavården erbjuder ett själavårdsrum. Situationen är given: en konfident som söker en präst (själavårdare) för att anförtro sig till. Det är enskild själavård. Visst kan det hända att någon ringer ”jourhavande präst” och ställer en faktafråga som ju inte är enskild själavård, eller att det är någon inringare som hoppas på ett sexsamtal. De samtalen avslutas fort. För tystnadspliktens del är de samtalen inget bekymmer.

Prästen och psykoterapeuten Göran Bergstrand har under mer än 20 år drivit frågan om en tudelad tystnadsplikt, dels en absolut tystnadsplikt kopplad till bikten och dels en sträng tystnadsplikt kopplad till enskild själavård. Han har helt enkelt velat återinföra den tystnadsplikt som tidigare gällt i vår kyrka. Den nya regeringsformen 1974 krävde lagstöd för att tystnadsplikt skulle föreligga. I Kyrkolagens föreskrifter omfattades inte själavårdssamtal av tystnadsplikt. Man kunde inte längre hänvisa till det som tidigare varit sedvanerättsligt tystnadsplikt för präst. Nu var det enbart det som präst mottagit under bikt som låg under tystnadsplikten eftersom det var det som var reglerat i lag. Denna situation var inte tillfredsställande. Utredningar och beslut ledde fram till att regeringen överlämnade en skrivelse (RegSkr 1979:3) till 1979 års kyrkomöte med förslag till ändring av kyrkolagen där både bikt (hemligt skriftermål) och själavårdande samtal lades under tystnadsplikten.

Kyrkomötet beslutade i enlighet med förslaget och en lag med följande lydelse trädde i kraft 1 januari 1981:

Den som är prästvigd i Svenska kyrkan har tystnadsplikt i fråga om det som han har erfarit under enskilt skriftermål eller under själavårdande samtal i övrigt. (Lag 1979:26)

Enligt Göran Bergstrand var den tidigare tudelningen till gagn för både konfidenten och prästen. Prästen kunde, för konfidentens bästa, agera på uppdrag av konfidenten. Prästen kunde rådfråga en erfaren kollega i ett själavårdsärende, alltså få handledning, utan att det var ett brott mot tystnadsplikten. När Kyrkomötet fattade sitt beslut 2011 blev det inte den tudelade tystnadsplikt som Göran Bergstrand önskade.

För präster finns det nu en tystnadsplikt och den är absolut. En del av de ändringar som kyrkomötet beslutat om har gjort det tydligare. Att den motivering som finns för tystnadsplikten idag är en motivering som har relevans både för enskild själavård och bikt är ett viktigt förtydligande. Att tystnaden explicit nämns i vigningsordningen understryker hur central kyrkan tycker att den är för prästens (och diakonens, även om den tystnadsplikten inte —) arbete. Det är en viktig markering.

Prästen är inte fri att agera

Som jag ser det finns två alternativ. Det ena är Göran Bergstrands linje med en tudelad tystnadsplikt där den strängare tystnadsplikten erbjuder möjlighet till konsultation, handledning och teamarbete. Det andra alternativet, det som fastställts i Kyrkomötets beslut 2011, är en absolut tystnadsplikt som omfattar det som präst tagit emot under bikt och enskild själavård och som innebär att prästen inte får yppa någonting av vad som kommit fram i samtal med en konfident.

I tystnadspliktsutredningens avsnitt om själavård i praktiken belyser man olika situationer där detta ställs på sin spets. Och det är i dessa situationer, som det enligt utredningen, plötsligt blir möjligt med någonting annat än helt tyst.

Jourhavande präst är en akut telefonjour som man når via 112. Om man inte har någon kontant laddning på sin mobil är endast nödsamtal möjligt, man kan alltså ändå nå 112. Syftet när tjänsten startade var att arbeta suicidpreventivt. Det är fortfarande tjänstens syfte. Alla samtal är inte av den akuta karaktären. De flesta som ringer är människor som ”bara” är ledsna, ensamma, oroliga, fattiga, misshandlade eller rädda och i sin utsatthet söker de en själasörjare. Den som ringer har rätt att vara anonym. Själasörjaren är anonym, alltid någon som är präst i Svenska kyrkan. Sedan 2008 har antalet samtal till Jourhavande präst ökat med 40 %. Svarsfrekvensen ligger trots denna ökning på 90 %.

I telefonjouren kan olika typer av gränsdragningsproblem uppstå. Det ringer någon till Jourhavande präst och berättar om sina självmordsplaner. Kanske har självmordet redan påbörjats. Tabletterna är tagna. Under samtalet får konfidenten tag på en ”krok” som hakar tag i livet igen. Självmordsförsöket ska avbrytas. Kan den jourhavande prästen ringa efter ambulans? Genom åren har präster kommit fram till olika svar i just denna konkreta situation. Människor har räddats till livet. Några av dem som räddats har varit tacksamma. Andra har varit ursinniga. Prästen har övertolkat signalen och beställningen från konfidenten. De ville inte ha ambulans, de ville dö i fred. De ville inte kämpa mer.

Som jag uppfattar tystnadsplikten kan inte konfidenten lösa prästen från tystnadsplikten så att prästen kan göra denna tjänst för dem. Just denna situation kommenteras i tystnadspliktsutredningen, och utredningens resonemang för att lösa dilemmat går ut på att i det ögonblick konfidenten ber om ambulans upphör det att vara enskild själavård. Prästen är därför inte bunden av någon tystnadsplikt och kan därför ringa efter ambulans. Vid första anblicken verkar det som en lösning!

Fast den fråga som sedan inställer sig är förstås vilka konsekvenser detta får. Kan konfidenten be om något annat än ambulans som gör att samtalet upphör att vara enskild själavård och prästen blir fri att agera?

Till exempel den människa som ringer Jourhavande präst och säger: ”I natt ska jag ta mitt liv. Jag vill diktera ett brev som jag vill att du ska ringa och läsa upp för mina barn i morgon!”

Eller: ”Jag har ingen laddning på min telefon så jag kan bara ringa 112. Skulle du kunna ringa sjukvårdsupplysningen åt mig. Jag har så fruktansvärt ont i hjärtat!”

Eller: ”Jag har influensa och har inte kunnat gå ut och handla på flera dagar. Jag har ingen laddning på min mobil så jag kan bara ringa 112. Kan du ringa min syster och be henne handla lite mat åt mig?”

Den omtolkning av tystnadsplikten som skulle göra det tydligt och underlätta i den konkreta situationen skapar alltså en ny gränsdragningsproblematik. Det är också en komplicerande faktor att själva innehållet i självmordssamtalet, som ju är just självmord, faktiskt röjs när man i den situationen ringer efter ambulans.

Den absoluta tystnadsplikten tydligaste alternativet

Ytterligare ett exempel från Jourhavande präst. Det finns människor som är så ensamma att de ringer hjälptelefonen varje natt. Prästerna har hört deras berättelser många gånger förut. Det är samtal som sliter därför att det inte finns något liv i berättelsen. Den är stillstående, och det är lätt att smittas av den vanmakt som dessa människor känner inför sina livsvillkor.

För att inte uppslukas av vanmakten behöver prästen handledning, men det är svårt att i handledningssituationen avidentifiera den återkommande inringaren så att ingen annan jourpräst förstår vem det är. Utredningen kommer här fram till att när konfidenter på detta sätt använder sig av många olika själavårdare diskvalificerar de sig själva för enskild själavård. Samma sak skulle ju också kunna hända i en storstad med flera olika församlingar där någon går runt och träffar flera olika präster och diakoner. Vem av själasörjarna är det då som ska säga: ”Det har kommit till vår kännedom att Du springer runt och har själavård hos flera präster/diakoner. Du har därmed diskvalificerat dig för enskild själavård och vi känner oss därför fria att tala om dig i handledning”?

Försöken som gjorts att tydliggöra en del punkter får konsekvenser som skapar nya gränsdragningsproblem. Den enskilde prästen måste utan vägledning ensam brottas med gränserna och inte förrän ett agerande blir anmält kan vi säkert veta var gränsen gick.

Göran Bergstrands förslag om en tudelad tystnadsplikt hade bra poänger. Det hade inneburit att präster visste att man inte gick över gränsen om man ringde efter ambulans eller när man drog ärenden med en handledare. Med en tudelad tystnadsplikt skulle präster kunna samverka med andra i team utan att det var problematiskt. En fråga är dock hur mycket osäkerhet det hade skapat hos konfidenterna, till exempel hos den som erkänner ett brott och väljer att inte bikta sig.

Tystnadspliktsutredningen och Kyrkomötet valde en enda tystnadsplikt och den är absolut.

Vill man det ska finnas möjligheter till undantag borde man i stället ha beslutat om en tudelad tystnadsplikt. Absolut tystnadsplikt kan inte kombineras med något undantag. Det är inte enkelt att som själavårdare hålla tyst, helt tyst och bara tyst. Men i längden är absolut tystnadsplikt det enklaste, bästa och tydligaste alternativet. Både för prästerna och för konfidenterna.